ELIN PÅ VIFT

Hej!
Ja, jag vet, ja åker inte förrän i juni, men jag kunde inte hålla mig ifrån att skapa en blogg redan nu! Fram till juni är det mest en plats mest för mig själv att skriva av min nervositet, i juni blir inläggen förhoppningsvis lite mer innehållsrika och spännande.

Allt började i höstas när jag satt på ams.se och letade efter jobb. Jag som är alltid har haft engelska som mitt hat-ämne i skolan klickade in på "utomlands-arbeten" bara av en slump, absolut ingenting jag egentligen funderade över. Fick se en annons om att arbeta på sommarläger i USA och tyckte att det lät spännande. Började läsa och klickade mig vidare till Camp Americas hemsida. En väldigt smart hemsida, väldigt inbjudande och med ett väldigt enkelt intresseformulär. Tog bara någon minut att fylla i och jag tänkte "varför inte". Jag fyllde i mina uppgifter och lämnade hemsidan, sökte vidare på ams på lite mer seriösa jobb som jag faktiskt kanske skulle ha en chans att få.

Ungefär en månad efter så ringde min telefon. En dam som ringde från Camp Americas kontor i Sverige som undrade om jag fortfarande var intresserad av att jobba i USA och att jag skulle logga in på hemsidan och fylla i en ansökningsblankett. Jag som nästan glömt att jag fyllt i det där intresseformuläret hann inte reagera förrän jag lovat att fylla i papperna så fort som möjligt och lagt på luren. Vad hade jag nu gjort? Men visst, en ansökan kunde jag ju alltid fylla i. Det förlorade jag ingenting på och bra att få träna lite på engelskan.

På kvällen loggade jag in på hemsidan igen och började fylla i ansökan. Kände mig väldigt duktig och med lite hjälp av google-översättningen tyckte jag att jag lyckades få till en hyfsad ansökan. Sen schrollade jag ner och kom fram till delen där det var dags att ladda upp olika dokument. 3 olika aktivitetsbilder på mig, 2 referenser och en videopresentation. Tvärstopp. Aldrig i livet. De gör jag inte! Jag loggade snabbt ut, jaha va synd, lät ju ändå som ett kul jobb.

Som tur var så har jag väldigt bra jobbarkompisar som fick mig att ändra mig och faktiskt göra en video. Hur hemsk kunde det vara? Enligt min kontaktperson på Camp America var det ingen stor grej. Jag behövde bara prata i några minuter och det viktigaste var att jag såg glad och avslappnad ut! Ja men dåååså!! 

Efter mycket ångest och välskrivet manus så gjorde jag iallafall en video där jag på halvdan engelska presenterade mig själv. Kollade igenom videon, skratta högt åt mig själv och tryckte på skicka. Bättre än så kunde det definitivt bli, men jag tänkte inte göra om allt igen, det fick bära eller brista.

Videon blev otroligt nog godkänd och nu var det dags för nästa ångest: Intervjuvn.
Nu började det nästan kännas att det gått för långt. Vad höll jag på med? Jag skulle ju aldrig kunna jobba i USA! Jag som aldrig fick mer än G på engelska proven, jag som fick panik under muntliga redovisningar i skolan, jag som trivs bra hemma i trygga Sverige. Men jaha, 5 januari var intervjun bokad.

Med tuuuuunga steg gick jag mot intervjuvn. Det var årets kallaste dag och jag hoppades på att jag skulle hinna frysa ihjäl innan jag var framme och det var inte långt borta. Men jag kom fram tillsist. Jag träffade min kontaktperson och det konstigaste var att vi började med att prata svenska med varandra. När vi väl satt oss och påbörjade intervjuvn var det dags att byta till engelska. Hade nog känts bättre om allt var på engelska från början. När intervjun var över pustade vi båda ut och började prata på svenska igen! Mot all förmodan så gick det fakitkst helt okej. Jag kände mig ungefär 50 kg lättare när jag gick därifrån och kylan kändes inte alls lika påträffande.

Nu var det ännu mera blanketter och frågor att besvara och med hjälp av min bästa vän google-översättningen så lyckades jag ta mig igenom det mesta.

I det här läget trodde jag att jag i princip var klar med att fylla i blanketter, haha, ja skulle bara vetat!
Vägen mot USA är lång, så fortsättning följer... :)

/ Elin